Heypalo.

Jag väcks en tidig morgon av hårda knackningar mot dörren som leder ut mot gatan. Efter lite förvirrade frågor om vem det var som stod utanför släppte jag in en farbror med sin stege. Han arbetade för preifeituran (dvs. kommunen) och skulle inspektera vårt hus om det löpte risk för Dengue.
Lika förvirrad som jag var när jag vaknade följer jag bakom denna farbror när han går igenom huset och försöker svara på hans frågor så gott det går.
"mm, detta ser bra ut" säger han samtidigt som han kollar upp mot vår vattendunk ovanför toaletten.
Dengue denna sjukdom som kommer och går konstant i Brasilien, förra året blevs dödsantalet upp till nära 200 döda under epedemin här.

Men efter att inspektören hade kollat igenom allt och ursäktat sig för att ha väckt oss så kunde man inte gå tillbaks till sin sömn. Grannarna var i full gång med olika diverse aktiviteter som omöjligt kan vänta eller vara tystare. Dagen har börjat.

Vi har kommit in i Terrazuls arbete. Idag hade vi möte med Fernanda och Isabelli och diskuterade lite om hur vi ska lägga upp vår film om deras REJUMA möte i Belem senare den här månaden. Ska bli kul att få arbeta med ett större projekt nu. Clara har filmat småbarnen runt vårt kvarter och det blir bra filmer det med, snart nära en youtube nära dig.
Terrazul-tjejerna är trevliga och hjälper oss med det vi behöver hjälp med. Jag känner att för varje dag som går så kommer jag mer och mer in i staden Fortaleza, och vet vem? Jag kanske kommer sakna Benfica området, stränderna, den billiga cashewn, den sliskiga ölen, all fejao, acain och de stekvarma dagarna när jag väl sitter på planet på vägen hem.
Men framtid kan man inte tänka på, jag lever i nuet och jag gillar läget.

nu ska jag berätta om boendeläget här i Fortaleza.
Ja det var längesen jag skrev i denna bloggen. bloggen som just föddes när jag kom hit till denna kontinent för första gången.
men nu är jag tillbaks till Fortaleza och jag och Clara har äntligen hittat ett fint litet hus i ett mysigt kvarter.
Det är ett stort hus, tre rum (vi har gjort fyra), sal, tvättrum, toalett och ett kök. en liten passage ut mot gatan precis som min dörr i mitt "rum" också har. vi lever och frodas i vårt lilla kök och sitter där varje kväll och filosoferar, pratar lite och äter en massa god mat. det är första gången som jag har ett "eget" hus, mina känslor går knappt att skriva ner, jag tycker självfallet om allting! rummet är perfekt, köket är det finaste i världen och hängmattan i vår sal är guld värd.
våra grannar då?
I början av gatan bor det en familj som har tagit hand om oss sen vi flyttade in. De driver en liten affärsverksamhet och brukar sälja drinkar under fredagskvällarna vid den stora gatan, vi bor nära Fortalezas största gay-häng, där de tjänar stora pengar som pappan sa stolt. Mamman Sol har lärt Clara att göra allt ifrån farofa till svarta bönor.. mig har hon inte lärt så mycket. Våra grannar precis bredvid oss har iallafall gett mig ett dåligt intryck nu under lördagsmorgonen. Ni ser, vi lever i ett hus med mycket smala väggar och när man försöker sova ut efter tre hektiska utekvällar så väcks man plötsligt av en eurodisco-musik som jag trodde var utdöd för länge sen. I högsta volym spelas det dängor utan dess like för oss och att försöka överrösta den med min musik gick inte.

Jag vet inte riktigt hur mycket mer jag ska skriva. det var en tid sen sist jag skrev men jag har också varit upptagen med andra projekt som projektisyd.se bloggen osv. finns också en hemsida för mina polaroids: här .
tills dess, a luego!