Heypalo.

vem behöver droger med de här?

jag åkte upp och arbetade som funktionär på Way out West. De satte mig på restaurang och det passade mig fint, servera en massa flottig mat till hungriga artister och festivalarbetare i högt tempo konstant. Jag lärde känna liraren Marcel från Stockholm som snabbt invigde mig i dagens urbana klubbmusik, en sån där söderråtta med band till chile.
Jag bodde ute på Biskopsgården hos Igge och det var grymt trevligt, trots den lilla tiden jag hade att spendera väl på plats. Men vi hann laga lunch, kolla på massa South Park och prata skit om dagens skitiga allianspolitik och så visade han mig och hans kompis Astrid några fina hak i gbg att käka buffe i. Hans bäddsoffa går till historien också trots att jag bara sov där två nätter. Sen träffade jag också halva gänget av bröderna bus från Argentina, vilket var kul! Flera olika människor och ställen gjorde dagarna i Göteborg till något av det roligaste.
Här kommer iallafall en youtube-playlist över de bästa spelningarna på WoW 2010.

M.I.A med perfektion i kaos som slog alla mina förväntningar. Vilken utstrålning av konsert hon gav oss alla! Tyvärr har youtube tagit bort "Born Free" pga av den innehåller "graphical content", annars skulle jag säga att den låten blev höjdpunkten under konserten!


The National serverade jag frukost tidigt till under morgonen och senare gick jag iväg för att beskåda deras konsert igen! Ett snäpp vassare sen sist och otroligt fint! Att de lite har tagit över rollen som dagens Interpol med mer stil bryr jag mig inte om. checka in den hemmagjorda videon:


Jag lägger också till LCD trots kort speltid och nöje, men de gav en helt ok show och fungerade som bra uppvärmning inför M.I.A:


de andra fina banden får ni söka upp själva: Mumford&Sons (kommer bli lika stora som Fleet Foxes), The XX (indiehajpade och välspelda), La Roux (snyggt), Panda Bear, Girls och Broken Bells(!!).

Sista dagen avslutades dessutom med att Marcel tog mig till en sjukt lång kö inför Jack Beats (bra) för att sedan vandra genom staden till en svartklubb (tänk er Liseberg till Röda Sten, om inte, googla upp). Trots slitet och de förstörda fötterna var det fint att komma till en svartklubb precis vid vattnet och hamnarna till tonerna av reggaemusik och soluppgång! nu ska jag ta ett fotbad!
mors!

Portugal är inte så vidare känt som musik land för dagens generation. Är man väl insatt så känner man ju till den kända Fadon som är lika finkänslig som den Argentinska Tangon. När det gäller popscenen så är landet inte lika framme i kanten. För några år sen gjorde bandet Silence 4 stor succé i Portugal och utomlands, kanske för att de valde att framföra sina låtar på engelska som direkt gör dem mer populära utomlands än i själva landet. Något som verkar vara mer tvärtom i dagens Sverige. Silence 4 är sedan länge splittrad, de har framfört någon konsert ihop men inte mycket mer. Sångaren David Fonseca är dock mer populär och har kommit ut med fyra(?) skivor som solo artist. Han är en konstnärlig hipster som inte bara gillar att göra bra musik men älskar också att göra allt annat själv som sina musik-videon osv.
Kolla in hans senaste skivor om ni vill och simma er djupare in i den dagens pop scen från portugal.

Nästa gång blir något från ett annat land. Nu väntar stranden!

Plötsligt blev jag väldig sugen på att köpa en endags-biljett till Roskilde inför Söndagen. Hänga vid world music tältet och invänta tills suveräna Imam Baildi kommer in på scen. Sen kan man avsluta kvällen med Coldplay om man nu orkar det.
Checka in Iman Baildi som fräckt blandar sin grekiska folkmusik med dagens internationella dansmusik. Som en hippare version av Svart katt Vit katt musiken, se för er själva:

Åh fredrik strage du gjorde min dag:
"Följden blir att robotarna bankar varandra till skrot i två och en halv timme, med korta avbrott för inzoomningar på Megan Fox navel (första gången hon syns hörs ett könsmoget vrål från de bakre raderna i salongen)."

Så igår passade jag på att spontant ta tåget över sundet och besöka danskarna. Jon mötte upp mig vid Christianshavn och han beklagade över att hans vänner hade bangat en dansshow som han ville visa mig. Istället gick vi till Christiania för att besöka Ida som jag inte har träffat sen Buenos Aires och jag fick, efter lite sökande av Jon, se hennes underbara hus för första gången. Mitt inne i ett snår av rosenbuskar och andra växter ligger detta lilla vagn-liknade blåa hus som Ida delar med (hör och häpna) Jons kusin Katrine. Ja den danska världen är allt liten. Men huset är stort och Katrine kan ju skryta med en mini walk-in closet, haha.
Det hela började ju i Buenos Aires där jag och Ida kom fram till att, fan, vi kände ju Jon från olika håll. Nu fick jag chansen att lära känna Katrine bättre och Jon fick lära känna Ida också. Underbart att sätta sig och prata om resor, afrika minnen och bara allmänt om livet med en mate i handen. Det är mer avslappnande att prata med Danskar på något sätt, enligt mig då. Sen blev det middag som tjejerna gjorde snabbt bestående av potatispannkakor med rispapper och hackade grönsaker. Ja man rullar då rispappret med grönsakerna och äter det sen som en vårrulle. Skitgott.
Efter en lång kväll i Chris lämnade vi tjejerna och gick förbi Christiania festivalen som startade samma dag. Människor överallt som njuter av den underbara midsommar kvällen med en öl i handen (eller joint) till musiken. Jon bor ett stenkast ifrån christiania i en lägenhetsbyggnad som jag har varit i innan (annan historia), väldig fint iallafall. Jag fick sova i hängmatta och drömde mig tillbaks till tiden då jag sov i hängmatta under båtresorna ner genom amazonfloden. Under förmiddagen blev det en enkel frukost med drängerna i lägenheten och sedan försökte jag få tag på den andre herr fogde. Tyvärr var den här herren fullt upptagen med sitt S.O.S jobb och hade ingen tid för kusiner eller andra danskar oavsett hur "fint vädret var för en kall öl".

Lite skrämmande om nyheten med Michael Jacksons död. Jag och Jon hade pratat hela kvällen om tiden vi bodde i Afrika och om så mycket skit vi höll på med. Men också om Michael Jackson som verkligen är en musiker från vår generation, det här är en artist i samma grad som The Beatles eller Rollingstones var för mina föräldrar. I Afrika hade vi inte så mycket "västerländskt" musik. Det var föräldrarnas 70-tals pop (därefter mitt stora intresse för den musiken) och Svensk/Dansk progg. Men Michael Jackson fanns det överallt och MTV spelade det konstant, inte för att jag eller Jon hade MTV men om man fick chansen att se det så.
Det var iallafall mitt under samtalet om MJ och Beira som Ida utbrister efter att ha läst ett sms från hennes pojkvän "Michael Jackson är död". Efter vi noggrant gick igenom alla källor så plockade Katrine fram sin dator och resten av kvällen gick åt att kolla på klassiska Michael Jackson videon. En MJ tribute med andra ord. Gång på gång utbrister någon "kolla bara, hur gör han!?" eller som Jon sa "Hur många killar började inte dansa pga av honom?, im guilty".
Mitt starkaste minne är nog Michaels underbara musikvideon som varade så länge, tex smooth (hur tuff var inte den!?). Hur jag kunde stå som paralyserad så fort en av hans videon startade på MTV som var den enda kanalen som visade MJ. Visst var musiken underbar men jag var mer frälst på Michael som person på den tiden. En stor stjärna har verkligen åkt bort.
Imån är det Vejby-loppis och husarbete, då ska jag sätta igång Spotify på: Michael Jackson.

Godkväll!
p.s Visste ni att MJ var den första svarta artisten som visades på MTV? Iallafall när det gäller musikvideo.

Legiao Urbana var det otroligt populära 80-tals bandet från Brasilien med Renato Russo i spetsen. Deras musik var djupt influerad av The Smiths och det hör man i deras första skivor. Texterna är geniala om den förlorade generationen under Brasiliens diktatur, genom det blev de ett stort fenomen.
Checka in videon Tempo Perdido (Förlorad Tid)

Ibland förundras man över den Brasilianska musiken. Jag har varit stor fan av bossa-nova grundarna; Tom Jobim, Caetano, Vinicius de Moraes osv. Kanske för deras underbara kombination av poesi och samba. Framför allt Tom Jobim är en stor favorit när det gäller själva musiken men han har också skrivit själv. En av de vackraste låtarna heter Aguas de Marco och den dök nyss igång på min Spotify vilket fick mig att spontan-blogga detta. Lyssna på låten och vilket väder, humör eller tyngd som helst försvinner under den knappt fyra minuters långa låten.
Så jag tänkte lägga upp en topplista nästa vecka med lite bossa-nova och övrig latin amerikansk musik. Lite på sånt som jag har lyssnat på när jag var där och resten. Men tills dess får ni njuta av den här:

Här sjungen av Ellis Regina.

Jag imponeras verkligen av våra nuvarande artister som under deras ungdom fick bokstavligt talat gräva sig ner bland cd-hyllorna för att hitta sina fynd och inspiration. En av de mest kända när det gäller musik utforskning är utan tvekan Bob Dylan som gräver sig längre och längre bak i tiden nuförtiden, som en hobby kan man säga. Det finns många berättelser om när han snor vinyler från sina bästa vänner osv.
Jag är iallafall väldig glad att jag som fattig halv-student kan enkelt hitta min musik via internet och för att göra det ännu enklare via Spotify! Tänk så mycket som Spotify förenklar ens redan förenklade liv. Med Spotify kan man söka igenom tusentals olika artister och det ända man måste lida av lite 30-sek reklam varje kvart, helt klart värt det! Sen finns det inte alla skivor och inte heller alla artister, letar man igenom de latinamerikanska artisterna ser det fattigt ut med det men letar man igenom t ex. gammal jazz så är den perfekt!
Så nu ska jag försöka lägga upp min playlist för er Spotify användare, för er som inte har Spotify så rekommenderar jag er att försöka skaffa det. Jag har inga inbjudningar så fråga inte.
mors.
http://open.spotify.com/user/gotojfd/playlist/2f5ds8I1bHxU3e2QKfzO4r

p.s
Idag regnar det för fullt och det är samtidigt studenten, det får mig att tänka tillbaks till min student med rekordvärme och sol. Jag lider med dagens studenter som kommer ut i dagens arbetslös och väder, men en sak är jag säker på och det är att det alltid löser sig för en student.

I Portugal talar man mycket om:
a) Portugisen i Vita Huset. Det ar sa langsokt som att Obamas nya hund (the first dog) ar en "portugisisk vattenhund" och darfor ar denna lilla nation fylld av kriser lite stolta over just det.
b) Quimondo som har avskedat over 600 personer pa bara over en natt, regeringen reagerar inte.
c) Om varldens basta fotbolls spelare som sjalvklart ocksa ar portugis. For trots att Portugals anda lag i Championsleague kvarten akte ut mot Manchester sa ar man lite glada over att det atminstoende var en portugis som fixade det.
d) Om fallet Freeport en stor shoppinganlaggning som misstanks for korruptions brott om den marken de fick att bygga pa. Pramierministern Socrates ar sjalvklart i centrum har ocksa.
Och det var en sammanfattning om vad som foresgar har.
Sjalv tyckte jag om historien om Mugabe fotograferingen som ni kan lasa har. Efter det borjade flertal av de svenska politikerna skriva om hur man ska bojkotta denna vidriga diktator och inte fora nagra som helst kompromiser med landet Zimbabwe eller fora samtal med honom. Men om de har lart sig nagot fran tex. Dawit situationen sa borde de forsta att det inte kommer att hjalpa nagot vidare med att vara tysta.

Los Jaivas, Illapu, Los Tres- Todos Juntos

Jag haller pa med Naomi Kleins "Chock Doktrinen" under den tid jag far over och da det osregnar utanfor. Finns inget battre att lasa sin bok ligandes i hangmattan till ljudet av regndroppar. Iallfall sa borjar jag gilla boken och efter att ha last Galleano kanns det som en kopletering till latinamerikas ekonomiska historia. Sen kanns det lite som att boken Gomorra som jag laste klart i Argentina har lite med chokdoktrinen att gora ocksa.
I Rio borjar vintern sakta men sakert dyka upp. Vinter da betydandes att det ar lite mer regn an vanligt och 2-3 grader svalare dvs. 26-28c med monsunregn i nagon timme. Thats winter!
Har sett "Estomago" och "Saneamento Basico, o filme" som ar tva bra inhemska filmer som inte utgar fran favellor och vald. Brasilianare gillar deras filmer som ger dem nagot nytt istallet, som de sager, for det vanliga sex och valdet som alla inhemska filmer har (overdrivet prat enligt mig da). Det ar lite som att de ar sura for att Guds Stad och Tropa de Elite ar populara utomlands eftersom de ar valdsfilmer, men samtidigt glada for att folk kanner igen brasiliansk film. Jag har iallafall gjort en lista over latinamerikanska filmer som jag ska satta datorn igang pa dagen jag ar hemma.
Jag fortsatter med annu en musikvideo som denna gang ar mer politisk an den forra. Leon Gieco heter artisten och kallas for Argentinas Bob Dylan. Jag sag honom spela i Mendoza efter att ha vantat till klockan 2 pa natten och konseren var helt klart vart att vanta pa. Laten handlar om Pocho Lepratti som under de manga omstandigheterna i Argentina under 2001 blev nedskjuten av kravallpoliserna. Det anda han gjorde var att skrika at dem att sluta skjuta mot skolan dar det bara fanns barn som at. Han ar numera en ikon for de sociala rattvisorna i Argentina och aker man framst till Rosario finner man "Pocho vive" sprejat nastan overallt. Har ar videon ialalfall:

De som hade problem med kommentarer innan sa ska det vara fixat igen. Bloggen ar ett mysterium for sig helt enkelt. Har far ni lite brasiliansk weezer-inspirerad musik:

mors

Idag sov jag i plaza italia, kakade massa medialunas och tog det lugnt. Orsaken var for att jag imorse kom hem klockan halv sex pa morgonen.
Sa jag och Adrien bestamde oss for att checka upp biljetterna till Boca matchen men alla "populares" pa 60pix hade tagit slut och de hade bara trakiga sitsplatser for 200kr kvar, sa det kunde vi lika garna glomma. Istallet berattade han om Rivadavia festivalen som befann sig en timme ifran Mendoza sa vi kopte vara biljetter ditt istallet, for en tjuga var. Vid sju tiden kom han och hans flickvan Laura och hamtade upp mig, med honom var ocksa en annan fransk student som studerade i Mendoza. Vid halv nio stod vi i bussen ut mot Rivadavia, bussen var full och utanfor borjade morkret lagga sig. Vi trodde forst att artisten vi ville se hade redan spelat eftersom vi kom for sent men ack sa fel vi hade. Vi ar ju i trotsallt Argentina.
Sa efter ha delat tva pizzor pa fyra och druckit lite ol sa gick vi och satte oss for att vanta in Leon Gieco den ande artist som vi verkligen ville se. En scen manga band heter det och sa var det ocksa. Inte forens klockan blev halv tva och vi fyra redan hade borjat bli somniga kom Leon in och da plotsligt blev den annars tysta och lugna publiken bestaende av ungdomar, foraldrar, barn och gamlingar vakna till liv. Valdig bra konsert var det ocksa och jag gillade mycket Giecos blandning av argentisnkt folklore med rock till hans kritiska texter. Han kallas for Argentinas Dylan och jag forstar varfor, bortsatt det politiska.
Sa glada skuttade vi ivag tre pa natten tillbaks till busterminalen for att aka hem till Mendoza igen tills vi fick veta att nasta buss inte skulle komma forens halv fem. Sa deppigt satte sig alla pa bankarna och vantade in sin bus. Fransoserna kedjerokte som galningar for att fa tiden att ga. Jag tog en nattpromenad mot Rivadavias plaza som var valdig fin och ren. Foresten verkar allt har vara rent och stadat tidigare under dagen sag jag hur folk stod och stadade och sopade deras gator, tror det ar lite som en oskriven lag har eller det sa Adrien iallafall.
Sa jag kom hem till hostlet vid fem och vackte den stackars unga nattvakten som somnigt slappte in mig, man far nastan daligt samvete for att man kommer for sent till hostlet. Det var iallafall valdigt kul att fa uppleva sin forsta folklore-festival har i Argentina och nar jag kommer hem ska jag skaffa mig mer av Leon Gieco.
Nu ska jag laga lite middag bestaende av aggrora, salami och brod.

hasta luego!