Heypalo.

jag anlander till bariloche och bits direkt av den isiga vinden. nagra minuter senare befinner jag mig i mitt hostel och installerar mig i mitt rum. jag valjer att ta en stadsrunda for att utforska denna sydliga stad i patagonien, kant for sa mycket friluftsliv, naturskona bilder, de stora skidanlaggningarna och sa sist men inte minst alla chokladaffarer runt omkring.
det ar en trevlig stad med en stor tvist av schweiz, tyskland och andra europeiska lander man kan forknippa med alla trahus i kombination med sjoarna o skogen. inte bara kanns det hela valdig bekant men det blir ocksa skont att kunna fa utforska det lite mer exklusiva argentina. for har ar det dyrt. det ar inte heller latt att leva med sana har vaderforhallanden som bariloche har. de kalla vindarna kan latt fa en vanlig solig dag att blekna i kyla. det ar de mer battre stalda argentinarna som kommer hit. de andra som har rad sticker naturligtvis till mar de plata eller andra strander. men de som har pengar vill visa att de minsann foredrar bariloche.
jag hoppar pa en rod buss ut mot llao llao. en av manga naturreservat runt om bariloche. det ar en fantastisk fard som tar mig langs sma skogsvagar bredvid den stora sjon till min hogersida. sjalvfallet kor foraren hansynslost mot alla och allt och i sin tid sa kommer jag ocksa fram till min destination levande.
i llao llao finns ett kant vykorts-hotel som stolt visar att de minsan var har fort mitt ute i denna skog bland bergen i sin ensamhet. det ar en ful byggnad med annu fulare golfbanor bredvid och med allt som tillhor sana har pampiga stallen. jag vandrar in i circuito chico, lite runda, som egentligen inte ar sa chico men som bjuder pa mycket natur och stora granskogar. det ar plotsligt da jag verkligen forstar varfor jag ar har. det ar det har jag har langtat efter, det naturliga. i sin definition av tystnad, ren luft och kanslan utav att det ar just sana har stallen vi maste radda. kanslan av att manniskan ar en del av naturen.
tillbaks i bariloche och en middag senare pa hostlet sa star jag plotsligt i en irlandsk pub. jag fragar mig hur jag egentligen hamnade har och kanner mig valdig obekvam i min roll. detta monster ar allmant kant och baren skulle precis som nagon backpacker sa "kunna tillhora en hollywood inspelning". det blir en kort kvall inne i puben och pa vagen hem njuter jag hellre av den kalla sjovinden som piskar mig upp mot sangen.